Så, nu tog vi ett farväl från farmor. Och jag grät först av alla, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, varför ska man det? det var jätte jobbigt, mest hela tiden. Jag såg henne framför mig och kistan, nej de var riktigt jobbigt. Och min älskade kusin sjöng och spelade gitarr, de var så fint. Han är så begåvad och så duktig! Det var himla kul att träffa honom igen efter för många år, lika så med hans dotter Melodie, mitt fina kusin barn :) och Linda, min kusons flickvän, och lillbebben som bor inne i magen. Det var jätte trevligt, lika så att träffa de andra gänget. Men ingenting är ju enkelt, men samtidigt så känns det skönare nu på något sätt även om tårarna kan falla ändå, men de känns inte lika tungt att gå, det har släppt en hel del. Och gud så skönt det känns.. Minnerna lever kvar i hjärtat, de kommer vara ofärglömligt och jag kommer alltid att älska henne, sända massa tankar till henne. Hon ger oss här nere på jorden, styrka och ork att gå vidare och klara av var dag, hon kommer alltid vara med oss. Skillnanden är bara att hon kan vara med oss alla samtidigt och hon ser oss, men vi ser inte henne. Men vi kan känna hennes tillvara och när hon är närvarande. Hon är för evigt ett minne som kommer leva vidare. Älskade farmor, sov gott min lilla ängel, du var och kommer alltid vara en blomma. Sänder massa kärlek och kramar till dig. Glömnmer dig aldrig, aldrig någonsin. 

Och imorgon ska jag till farmors lägenhet och fixa till med dom andra, så lägenheten kan säljas och lasten blir ännu lättare. Det är bara att ta en dag i taget, andas och tänka framåt :)
Nu blir de bara att slappna av och lada, leva i nuet och gå vidare..

*Smack*