Helgen började sååå bra och var sååå bra. Men avslutades dess värre sämre :/ ...
Igår käkade jag, Frida och Malin hemma hos Frida, jag lagade käket och sen blev de tv mys! Malin åkte vidare till V för lite mys, men jag var kvar.
Fick ett samtal, av min lillebror. Jag uppfattade inte att de var han som ringde, eftersom de var på dolt nummer och jag hann aldrig uppfatta allt riktigt. Men pappa hade fått en stroke, en till. Jag tänkte bara "nej, död"! Så illa var de.. Jag blev så otroligt rädd, man målar upp allting super stort, tror de värsta och alltid att de ska sluta de med absoluta värsta tänkbara. Och eftersom farmor dog av en stroke, nu detta år. Så var inte tankarna åt något annat håll nu, plus att de var andra gången. Är inte så "insatt" i själva sjukdomen, även om de skulle vara bra. 
Men efter samtaltet bara brast de, och tur att jag hade en famn då att luta mig mot. Illa nog kände jag på mig att jag behövde gråtra just igår, de sa jag till tjejerna med. Att jag vill gråta...?! Hur kan man vilja de, egentligen och helt utan anledning?
Så i natt har jag inte sovit många timmar, de var sååå många tankar som bara snurrade i huvudet. Oro, allt!
Men tog mig på jobbet ändå, de gick faktiskt bra att jobba. Ha tankarna på annat även om jag var tankespridd i många stunder. Men de är inte så konstigt?
Åkte upp till sjukan, chefen var så snäll som körde upp mig :) de var guldvärt de! 
Köpte med mig lite karra och dricka till honom, brorsan, hans mamma och syster var där med. Och sedan blev jag skjutsad ut till Birsta för att möta upp Carro, vi skulle surra lite. Och de behövdes verkligen. Från båda håll :) 
Så de blev lite käk, inget shoppande förutom goofika och mat.

Kom precis ur badet, men de varade inte länge. Blev för varmt och noll tålamod ^^, kan ju missa något!
Skulle ju vara med Patrik idag, men kände att pappi var viktigast av allt just idag. 
Och en annan sak.. Först var de ju att pappa hade fått en stroke, de skrev jag ju om. Men idag på eftermiddagen så var de en blödning? är inte de alls samma sak? de var en lättare. Tack och lov!
Men då fick jag veta att en barndomsväns om jag nu ska kunna kalla de för de, sak samma.. Hans pappa fick en lättare sådan, han gick bort i de. Och tydligen hade som sagt att de var värre än en som är större?! 
Men huvudsaken att han mår lite bättre efter omständigheterna även om de var jobbigt att se honom. Men nu kan jag släppa min oro en grad, eller två.
Ska nog dit en sväng imorgon också. Vet inte alls hur länge han blir kvar. Men de lär ju dröja! 
Nu blir de sängen, tv och bara ha de gött :)

Puss