Då var jag hemma igen efter en natt på sjukhuset. 
Smärtorna jag hade i bröstet och hjärtat kom kring 16.00 igår eftermiddag och jag trodde självklart att de bara var något tillfälligt och att de skulle ge med sig. Eftersom jag tidigare haft samma problem men då har det gått över på en kvart eller så. Men smärtan satt i sig timme efter timme och kring 21.00 hade jag fortfarande ont, jag kunde inte lägga mig på sidan eller röra mig för varje rörelse jag gjorde så smärtade de till. De var som högg på hela vänster sidan och jag tänkte direkt att de var något med hjärtat, vart livrädd. Så jag ringde 177 och pratade med om på sjuvårdsrådgivningen och dom sa att jag skulle ta en tablett och ringa tillbaka efter 30 minuter om det inte gav med sig. Det gjorde inte de, så ringde upp igen som dom bad mig göra sen så fick jag en tid på akuten via remiss. Så ringde Thom och frågade om han kunde köra mig, och visst kunde han de, utan problem :) han är så otroligt snäll, han satt med mig fram till klockan ett på natten, han skulle upp och jobba lill hjärtat mitt. Fick göra EKG test, blodprver och lyssna på hjärta och lungor. Men det lät bra och såg bra ut, men eftersom jag hade så ont så ville överläkaren att jag skulle stanna över natten för obervation. Så de blev en natt på sjukhuset. Det var meningen att jag skulle ligga på MAVA, men det fanns ingen plats åt mig så jag gick komma på strokeenheten och de var inte de lättaste att möta dom dörrarna men tanke på att min älskade farmor låg där och nyligen gick bort, det var oerhört jobbigt. Jag bara grät och grät, läkarna uppfattade de siom att jag var rädd att jag drabbats av en stroke, men så var ju inte fallet. Utan själva sisiationen. Tur att jag hamnade i ett annat rum, delade rum med två söta tanter. Men kan inte påstå att jag sovit bra i natt, jag har ont i ryggen nu eftersom jag inte kunde sova på sidorna för smärtorna blev då värre. Och jag hatar att sova på rygg, men de fanns inga andra alternativ, för de dövade smärtan litegranna iallafall. Läkarna var helt fantastiska mot mig och de kändes så bra, en trygghet helt enkelt. Sov och vaknade om vart annat, men de är ju ett sjukhus också liksom, men som sagt blodproverna med hjärtat och lungor och allt de andra visade inga tecken på att det skulle vara något fel, tack och lov! :)
Men jag har ju fortfarande ont även om det är lindrigare, men det känns konstigt att de inte hittade någor fel. Det kunde bero på stress och att jag var ledstämd och ledsen och de stämmer ju, ångest som hon sa och som mamma sa innan att de kunde vara. Allt som varit och att jag har begravningen framför mig. Det känns jätte tungt. Och allt detta med de nya jobbet, där jag ska vara själv och mycket annat. Men gick med mig smärtstillande tabletter hem, så de är skönt! Dessutom har jag köpt en förhoppningsvis bra salva nu mot mitt torra hemska ansikte. Allt kom liksom på samma gång, de blev värre med minusgraderna med.
Men nu är jag äntligen hemma, var på lungröntgen idag också, de visade inga tecken på något heller. Så de är ju skönt! Och att få sova i sin egen säng i natt, bara de gör mig glad. Och att smärtan har gott över litegranna.
Har inte haft batteri på mobilen, har inte kunnat uppdatera, därför skriver jag ett blogginlägg nu.

Och nu tänkte jag ta mig en dusch, känner mig inte de minsta attraktiv nu. Sen blir de mat med mammsen :)
Puss och hej leverpastej!